Kennel Rantafejs

19 december födde Lovis fött 6 stycken välmående valpar. Tre hanar och tre tikar. Valparna kom på beräknad dag och Lovis har haft en mycket enkel dräktighet och förlossning. Hon har tyckt att magen har spänt i omgångar och slickat på den. Men inget illamående och i övrigt har hon mått som vanligt. Jag tyckte att hon blivit lite lugnare i sitt sätt och i synnerhet nu när valparna kommit, men hon gjorde glädjeskutt utan problem de sista dagarna innan förlossningen. Hon har inte varit orolig heller. En del tikar kan börja bädda och gräva lång tid innan det är dags. Lovis började dagen innan. Hon accepterade även sin "lya" direkt. Dagen innan valpningen började hon få lite förvärkar, slicka sig och bli lite orolig. Hon bäddade och ville vara nära hela tiden. Natten var lugn förutom lite bäddande vid 4-tiden på morgonen, men sedan somnade hon om igen. De sista dagarna vilade Lovis hela tiden. Vid 11-tiden på förmiddagen skrev jag ett sms till mamma som var på jobb att det var på gång. Då var hon ännu mer närgången och låg intill mig i sängen. Hon flåsade och tyckte det var jobbigt. Första värken kom en halvtimme senare och då hoppade hon viligt ner i lyan. PÅ tredje värken kom första valpen och mamma var nu på väg hem.

Kl 12.02, tik på 278g
Kl 13.05, tik på 295g
Kl 13.35, hane på 261g
Kl 13.44, tik på 275g
Kl 14.02, hane på 292g
Kl 14.15, hane på 291g

Tre av valparna har mantel (att färgen går löpande över ryggen) och två har sadel (en större brund fläck över ryggen och en mindre på rumpan, precis som sin mor och mormor). Den sista valpen har tre separata fläckar över kroppen. Det är alltid så spännande vad det blir för valpar, hur de ser ut vid födsel och att sedan kunna följa deras underbara utveckling.

Lovis är en fenomenal mamma och det är ingen överdrift. En tryggare tik har jag aldrig varit med om. Varje gång jag har fotat och vägt valpar vid tidigare kullar (i synnerhet första dygnet) så har tiken blivit orolig. Lovis har på sin höjd lyft huvudet, frågat mig "är allt som det ska?", varpå jag svarar "jadå, bara en liten stund till" och så lägger hon ner huvudet. Hon har inte heller bäddat en massa i sin lya (som ofta händer och där valparna hamnat under filtar eller skuffats undan). Hon lägger sig ner försiktigt. Vid ett tillfälle låg hon med rumpan på sidan och framdelen upprätt, eftersom hon hade en valp intill ryggen. Så fort jag flyttade på valpen (ett par dagar gammal) la hon sig tacksamt ner. Hon känns så erfaren och lugn. Hon tar också pauser från valparna. Då vill hon gärna ner och komma ut, men sen säger hon till när hon vill in till dem igen. Ibland vill hon bara kolla till dem för att försäkra sig om att allt är okej. Hon pysslar mjukt men bestämt. Nu när valparna är två veckor gamla har hon börjat sätta ena tassen på valpen om den inte är stilla när hon tvättar den. Jag undrar verkligen hon Lovis kommer agera när valparna ska flytta till valprummet och träffa resten av flocken. Jag tror hon blir en häftig mamma när valparna går att busa med och ska uppfostras. Hon är en bestämd men kärleksfull mor. 

En orsak till att hon är så trygg och "erfaren" tror jag lite kan ha att göra med hennes personlighet. Hon har alltid velat ha kontroll och ansvar. Hon kräver beteenden av sina flockmedlammar, för att inte tala om ordning, lugn och ro. Hon är van att ta på sig mycket ansvar. Hon har lärt mig väldigt mycket, Lovis.

Valparna har varit väldigt snackiga från början. De har mycket attityd. Jisses. Det räcker att en av valparna hamnar på rygg och inte kommer upp, då tjuter och morrar den till den kommer upp. Dom är väldigt uttrycksfulla och envisa som sjutton. Dom växer jämnt och fint och är fortfarande jämna i förhållande till varandra, men goa magar. Ögonen är öppnae och de börjar lite smått reagera på ljud. 

Nu börjar det hända saker!

Nu vill jag att ni alla läser, kära valpköpare.

Nyår är en stor skräck för många av våra familjemedlemmar, även flera dagar innan och efter. Här är lite tips från en blogg som jag rekommenderar er i övrigt att se över inläggens rubriker efter annat intressant. Där finns mycket bra ni kan hämta. I synnerhet hennes dagliga "kalender-luckor". http://www.milenewallin.com/fyrverkeri-radsla/

Det finns också en radiopod som heter Vår Bästa vän med Eva Bodfäldt. Där hittar ni en massa bra tips. Jag rekommenderar i synnerhet den om inkallning. Jag såg nu precis att även dom har ett avsnitt om skotträdsla/nyår men jag har inte lyssnat på det än. Dock tror jag säkert ni kan hitta något hjälpsamt även där. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/832656?programid=4834

Något jag har testat på en hund är adaptil, både som doftavgivare (sitter i eluttag) och som halsband. Testa detta! Jag rekommenderar det. Det är feromoner som verkar lugnande och ger en trygghetskänsla. Det är de feromoner som en tik avger till sina valpar. Det finns på, vad jag erfarit, på varje veterinärklinik och djuraffär. Till dennna situation tror jag halsbandet lämpar sig bäst.

Ni får gärna ringa mig om ni vill prata kring det. I mycket handlar det om er attityd. Så fort ni ser att hunden tittar på er eller söker kontakt, bekräfta den! Stryk gärna längs med bröstet och sidan på hunden långsamt och prata lugnt. Ni ska vara en stor trygghet och ta ansvar för detta skit. Inte hunden.
Gå en lång promenad innan smällandet börjar, ha sedan fönster fördragna med tjocka gardiner, sätt igång radio och tv. Håll er inomhus med hunden, i synnerhet ni med valpar och unga hundar!! Ge hunden något att arbeta med, ett märgben eller liknande som uppehåller under lång tid. Gör en koja till hunden som blir dens heliga plats om den vill krypa undan. Lägg märgbenet där. Köp en ovan nämnt adaptilhalsband och sätt på det så snart som möjligt.

Tänk också på att hundar hjälper varandra. Om ni ska fira nyår med en familj som har en trygg äldre hund så kan det vara en enorm fördel gör hunden! Tänk också på VAR ni firar nyår. Vad har ni för grannar? Kommer grannen smälla mycket? Förbered er!

Detta inlägg riktar sig mer åt kooiker, golden och valpar i våra tre raser (inkl kopov alltså!). Våra egna vuxna kopovar har en tendens att tycka smällandet är rena kalaset. Det enda sura är att de alla missar den stora årliga "jakten" som sker i alla riktningar i omgivningen! De vill ju också vara med! Våra kooikrar har därför också fått med sig en störtskön känsla av smällare. Goldisarna Tammie och Nala är även de vana vid smällandet från sina fågeljakter. Men, även vi har haft skotträdda hundar. En av våra första kopovar och även en av de första att importeras till Sverige var skotträdd, när hon 3 år gammal kom till oss. Hon kunde även känna när det var oväder på gång. Tilda. Fina Tilda. Det är inte roligt att ha en skotträdd hund. Ta hand om er och era fina hundar.  

Varmt lycka till ❤

Idag var vi på hundutställning i Tvååker. Vi har haft en supertrevlig dag. Resultatet på kooikersidan kunde gått bättre, men kopovarna tog storseger. Trots ett sämre resultat på kooikersidan, känner jag ändå mig som den lyckligaste kooikerägaren i världen.

Vi bilade tillsammans med kopovvalpköpare Marie, både jag och Eva. Marie hade med sig sina två kopovar Cero och Astra. Ingrid som är Floras matte satt valpvakt med de tre kullarna. Som ni kan se under rubriken valpar har vi två kullar (ca 7 veckor) och en kull (2 veckor). Kopovvalparna och kooikervalparna har riktigt kul tillsammans nu. De yngre valparna (tre små grisarna som jag kallar dom) lever fortfarande bara vid mammas mjölkbar än så länge. 

Lovis är en tik som jag fått tillbaka. Det har också tagit mig en helsikes tid att förstå mig på henne, men wow vad jag har lärt mig massor om kooiker. Poängen med Lovis är att hon inte fungerade med familjens ena hund. Hon hade också svårt för främmande hundar. Det var inga pussar hon bjöd på vid närmanden. Hon och jag har tränat på detta, men det egentliga fokus har faktiskt legat på att bara skapa en otroligt stark relation mellan henne och mig. På så sätt har jag kunnat ta ansvaret från henne, fått henne att ta ett steg bakåt, erbjudit henne ett roligare alternativ (tacka vet jag pipleksaker!) och väglett henne i situationer. Jag har medlat otroligt mycket med henne. Jag har bekräftat henne i nya och läskiga situationer för att påminna henne om att jag finns bredvid och jag hanterar det åt henne. Jag har erbjudit henne ett roligare alternativ än vad hon är van vid, när det har behövts. Hon har kommit så långt. För några månader sedan hade jag henne med mig till en uppfödare som jag träffar ibland. Vi var fyra uppfödare på plats den gången, plus andra kooikerägare för att bara prata om rasen. Det var såklart många hundar på plats. 15 tror jag. Lovis skötte sig superfint. Hon låg vid min sida och gick emellan med lugnt steg och hög svans om det behövdes. Hon lugnade många situationer och ansvarade för hela flocken. Jag var så stolt. Hon är en riktig alfadam med stor pondus. Men hon är van att ha haft denna pondus i för ung ålder. Nu är hon mer mogen och hon har utvecklats på ett superfint sätt. Hon är en fröjd att ha med sig. En trygg tik, men som är till stor nytta för andra hundar. För någon vecka sedan satte hon en bångstyrig unghane på plats som inte vägrade låta bli hennes rumpa. Han höll sig lugn resten av promenaden. Hon är fenomenal. Jag bestämde mig för att testa en utställning med henne, eftersom jag själv nu hade bedömt henne mogen för det.

Vi kommer dit. Lovis, Nitro, Cero och Astra har delat bil tillsammans. Det var aldrig något käftande mellan Nitro och Cero heller, två vuxna hanar. I vaccinationskön upptäckte Lovis hur många hundar som verkligen fanns på detta nya och konstiga ställe. Jag såg att svansen åkte ner lite på henne och gav henne en smekning i mungipan några gånger. Hon log tillbaka varje gång. Det blir ju gärna lite trångt i den där kön och Lovis hälsade på många hundar. Hon var helt okej med detta. Nitro fanns tryggt bredvid. Hennes bästa vän. Marie gick in senare med Cero och Astra. 

Vi hittade en plats att sitta vid ringen och eftersom kooiker var först ut kl 9 (usch för tidiga mornar) så passade jag på att träna lite med både Lovis och Nitro i ett par minuter. Mest bara för att leka lite. Dom tyckte det var kul. Nitro skötte sig fint i ringen, när han gick in som nummer två. Han stod fint för domaren, trots att han är van vid bordet och tycker det är kul att hoppa upp där. Jag har faktiskt inte tränat på marknivå innan, men han är så duktig min kille. Mycket beror på att han och jag har en så stark kontakt och han känner sig trygg. Tyvärr fick vi inte CK, trots en superfin kritik. Det enda negativa i kritiken var "would prefer a better forhead" och att det inledande i kritiken stod "very good type", istället för "excellent type". Jaja, vi hade kul och han fick excellent. Nästa var Lovis. Ärligt talat har vi inte aktivt tränat utställning. Hon satte sig gärna ibland och hon tyckte domaren var lite rolig i huvudet som skulle pilla i munnen på henne. Hon blev inte osäker, utan sa snarare "men vad är det för fel på dig? Ser du inte att jag och matte jobbar här?". Domaren hade dåliga erfarenheter av kooiker, så när Lovis tog det där lilla steget bakåt bad hon mig att visa tänderna istället. Det gick bra, men jag såg hur Lovis i princip höjde ena ögonbrynet mot mig i undran vad jag tog mig till. Väl till uppställningen, det gick bra. Tills en matte och hund börjar leka med världens roligaste pipleksak, som låter exakt som Lovis favorit. Där ville hon ut ur ringen. Men jag var faktiskt beredd på detta och hade en egen pipis i fickan. Jag pep med den två gånger och mamma sprang som en iller mot matten utanför ringen för att få tyst utanför. Sen gick det bra igen. Lovis fick ett very good, men en överlag bra kritik. Hon var en nakenfis, det vet jag efter fällningen. Hon fick också "lots of temper" på kritiken vilket jag tycker är passande. Hon är en intensiv hund med mycket motor. Svansen och öronen var på topp hela tiden och hon hade en vaken blick som sa "kom igen!". Hon är en rolig hund. Både Nitro och Lovis hade kul i ringen. Efteråt hann jag prata ikapp lite med resten av kooikerfolket. En diskussion kan vara intressant att ta upp. Av fyra möjliga uppfödare på plats föredrar alla hane på kooiker. Det får en att undra. Själv tycker jag att hane är lite mer nära och mognar senare, medan tikarna överlag är mer självständiga. O andra sidan har jag nu Flora och Lovis hemma som också är väldigt nära. Lovis är mer självständig än Flora. Roxy är väldigt självständig och har alltid varit, inte bara som 9-årig dam.

Vi gick en liten runda, satt och åt lunch och sedan var det kopov. Det deltog fyra stycken. En uppfödd på Rantafej (Cero), två importerade av Rantafej (Argo och Astra) och en som är valp efter en Rantafejare (Kitty, efter Rantafejs Yalgonata av Grist). Argo är en hane vi tog in som bor och ägs av matte Anneli. Vi har haft en kull med honom. Han är ett riktigt muskelberg med roliga initiativ. Ett är att slänga mattes skor på hennes fötter när det är dags för promenad. 

Först ut var Cero, som belönades med excellent och CK. Därefter Argo som erhöll samma bedömning. I bästa hane vann Cero med CACIB och Argo fick R-CACIB, men också CERT eftersom han innehar diplomtestet. Grattis Anneli. Sedan var det tikarna. Astra hittade mycket intressanta mysterium i gräset och höll mestadelen av tiden nosen i backen. Domaren blev ändå förtjust i den lilla damen som fick excellent och CK. Därefter var det Kitty som fick ett Very good. Astra blev i och med detta bästa tik! Nu blev det lite kul. Marie skulle in med båda sina hundar för att tävla om BIR (bäst i rasen). Hur grym känsla är inte detta?! Jag var beredd och fick ena kopplet i handen. I slutet av varvet fick Cero sin fina röd/gula-rosett och blev BIR, med Astra som BIM (bäst i motsatt kön). Stort grattis Marie, till dig och dina fina hundar och tack för ett trevligt sällskap! 

Efteråt kunde vi slappna av lite mer. Hundarna fick varsitt grisöra och vi mötte upp med fler vänner. Det blev en trevlig eftermiddag men sen var det dags att bege sig hemåt. Alla hundarna skötte sig så fint hela dagen och jag är mest stolt över Lovis, som skrattade och hade så kul. Jag hörde inte mer än någon enstaka morrning från henne och det tycker jag är okej. Hundar har rätt att yttra sig. Hon har blivit en så duktig tjej. När vi kommer hem möts vi av en svettig och sliten Ingrid. Det är tufft att vara valpvakt  men även Ingrid var nöjd med sin dag. 

Här är en bild på min kära Nitro, som är en son till Mia och Bauke. Roxys barnbarn. Jag har varit sugen på en andra vovve i flera år men inte riktigt kommit till skott. Så kom då Mias och Baukes valpar. En superkombination. De bästa kooikrarna jag vet, och då kunde jag inte låta bli. Det kändes rätt. Jag valde att behålla en hane, dels för att Nitro och jag verkligen klickade med varandra men också för att jag har varit lite sugen på en hane. Nitro har ett väldigt lätt sätt. Han är en dominant hane, men han för sig på ett speciellt sätt - alfa. När han hamnade i konflikt med sina syskon så ingav han respekt och undvek bråk. Istället för att hamna i bråk, sträckte han på sig och gjorde halsen lång, och vinklade sig med sidan till syskonet. Desto mer syskonet slappnade av, desto mer ställde han sidan till. För att sedan vända sig om helt och stolt gå därifrån. Också alltid när han närmar sig andra hundar, i synnerhet de vuxna i flocken, går han alltid fram med sidan och när han kommer fram sätter han sig ner och visar hur ofarlig han är. Han är mycket tillgiven, den mest kontaktsökande i kullen. Dels därför känner jag att han och jag fått väldigt bra kontakt. Han behöver mycket kommunikation och bekräftelse. Nitro är den finaste i kullen och jag tror att han kommer bli en riktig snygging.