Kennel Rantafejs

Idag var vi på hundutställning i Tvååker. Vi har haft en supertrevlig dag. Resultatet på kooikersidan kunde gått bättre, men kopovarna tog storseger. Trots ett sämre resultat på kooikersidan, känner jag ändå mig som den lyckligaste kooikerägaren i världen.

Vi bilade tillsammans med kopovvalpköpare Marie, både jag och Eva. Marie hade med sig sina två kopovar Cero och Astra. Ingrid som är Floras matte satt valpvakt med de tre kullarna. Som ni kan se under rubriken valpar har vi två kullar (ca 7 veckor) och en kull (2 veckor). Kopovvalparna och kooikervalparna har riktigt kul tillsammans nu. De yngre valparna (tre små grisarna som jag kallar dom) lever fortfarande bara vid mammas mjölkbar än så länge. 

Lovis är en tik som jag fått tillbaka. Det har också tagit mig en helsikes tid att förstå mig på henne, men wow vad jag har lärt mig massor om kooiker. Poängen med Lovis är att hon inte fungerade med familjens ena hund. Hon hade också svårt för främmande hundar. Det var inga pussar hon bjöd på vid närmanden. Hon och jag har tränat på detta, men det egentliga fokus har faktiskt legat på att bara skapa en otroligt stark relation mellan henne och mig. På så sätt har jag kunnat ta ansvaret från henne, fått henne att ta ett steg bakåt, erbjudit henne ett roligare alternativ (tacka vet jag pipleksaker!) och väglett henne i situationer. Jag har medlat otroligt mycket med henne. Jag har bekräftat henne i nya och läskiga situationer för att påminna henne om att jag finns bredvid och jag hanterar det åt henne. Jag har erbjudit henne ett roligare alternativ än vad hon är van vid, när det har behövts. Hon har kommit så långt. För några månader sedan hade jag henne med mig till en uppfödare som jag träffar ibland. Vi var fyra uppfödare på plats den gången, plus andra kooikerägare för att bara prata om rasen. Det var såklart många hundar på plats. 15 tror jag. Lovis skötte sig superfint. Hon låg vid min sida och gick emellan med lugnt steg och hög svans om det behövdes. Hon lugnade många situationer och ansvarade för hela flocken. Jag var så stolt. Hon är en riktig alfadam med stor pondus. Men hon är van att ha haft denna pondus i för ung ålder. Nu är hon mer mogen och hon har utvecklats på ett superfint sätt. Hon är en fröjd att ha med sig. En trygg tik, men som är till stor nytta för andra hundar. För någon vecka sedan satte hon en bångstyrig unghane på plats som inte vägrade låta bli hennes rumpa. Han höll sig lugn resten av promenaden. Hon är fenomenal. Jag bestämde mig för att testa en utställning med henne, eftersom jag själv nu hade bedömt henne mogen för det.

Vi kommer dit. Lovis, Nitro, Cero och Astra har delat bil tillsammans. Det var aldrig något käftande mellan Nitro och Cero heller, två vuxna hanar. I vaccinationskön upptäckte Lovis hur många hundar som verkligen fanns på detta nya och konstiga ställe. Jag såg att svansen åkte ner lite på henne och gav henne en smekning i mungipan några gånger. Hon log tillbaka varje gång. Det blir ju gärna lite trångt i den där kön och Lovis hälsade på många hundar. Hon var helt okej med detta. Nitro fanns tryggt bredvid. Hennes bästa vän. Marie gick in senare med Cero och Astra. 

Vi hittade en plats att sitta vid ringen och eftersom kooiker var först ut kl 9 (usch för tidiga mornar) så passade jag på att träna lite med både Lovis och Nitro i ett par minuter. Mest bara för att leka lite. Dom tyckte det var kul. Nitro skötte sig fint i ringen, när han gick in som nummer två. Han stod fint för domaren, trots att han är van vid bordet och tycker det är kul att hoppa upp där. Jag har faktiskt inte tränat på marknivå innan, men han är så duktig min kille. Mycket beror på att han och jag har en så stark kontakt och han känner sig trygg. Tyvärr fick vi inte CK, trots en superfin kritik. Det enda negativa i kritiken var "would prefer a better forhead" och att det inledande i kritiken stod "very good type", istället för "excellent type". Jaja, vi hade kul och han fick excellent. Nästa var Lovis. Ärligt talat har vi inte aktivt tränat utställning. Hon satte sig gärna ibland och hon tyckte domaren var lite rolig i huvudet som skulle pilla i munnen på henne. Hon blev inte osäker, utan sa snarare "men vad är det för fel på dig? Ser du inte att jag och matte jobbar här?". Domaren hade dåliga erfarenheter av kooiker, så när Lovis tog det där lilla steget bakåt bad hon mig att visa tänderna istället. Det gick bra, men jag såg hur Lovis i princip höjde ena ögonbrynet mot mig i undran vad jag tog mig till. Väl till uppställningen, det gick bra. Tills en matte och hund börjar leka med världens roligaste pipleksak, som låter exakt som Lovis favorit. Där ville hon ut ur ringen. Men jag var faktiskt beredd på detta och hade en egen pipis i fickan. Jag pep med den två gånger och mamma sprang som en iller mot matten utanför ringen för att få tyst utanför. Sen gick det bra igen. Lovis fick ett very good, men en överlag bra kritik. Hon var en nakenfis, det vet jag efter fällningen. Hon fick också "lots of temper" på kritiken vilket jag tycker är passande. Hon är en intensiv hund med mycket motor. Svansen och öronen var på topp hela tiden och hon hade en vaken blick som sa "kom igen!". Hon är en rolig hund. Både Nitro och Lovis hade kul i ringen. Efteråt hann jag prata ikapp lite med resten av kooikerfolket. En diskussion kan vara intressant att ta upp. Av fyra möjliga uppfödare på plats föredrar alla hane på kooiker. Det får en att undra. Själv tycker jag att hane är lite mer nära och mognar senare, medan tikarna överlag är mer självständiga. O andra sidan har jag nu Flora och Lovis hemma som också är väldigt nära. Lovis är mer självständig än Flora. Roxy är väldigt självständig och har alltid varit, inte bara som 9-årig dam.

Vi gick en liten runda, satt och åt lunch och sedan var det kopov. Det deltog fyra stycken. En uppfödd på Rantafej (Cero), två importerade av Rantafej (Argo och Astra) och en som är valp efter en Rantafejare (Kitty, efter Rantafejs Yalgonata av Grist). Argo är en hane vi tog in som bor och ägs av matte Anneli. Vi har haft en kull med honom. Han är ett riktigt muskelberg med roliga initiativ. Ett är att slänga mattes skor på hennes fötter när det är dags för promenad. 

Först ut var Cero, som belönades med excellent och CK. Därefter Argo som erhöll samma bedömning. I bästa hane vann Cero med CACIB och Argo fick R-CACIB, men också CERT eftersom han innehar diplomtestet. Grattis Anneli. Sedan var det tikarna. Astra hittade mycket intressanta mysterium i gräset och höll mestadelen av tiden nosen i backen. Domaren blev ändå förtjust i den lilla damen som fick excellent och CK. Därefter var det Kitty som fick ett Very good. Astra blev i och med detta bästa tik! Nu blev det lite kul. Marie skulle in med båda sina hundar för att tävla om BIR (bäst i rasen). Hur grym känsla är inte detta?! Jag var beredd och fick ena kopplet i handen. I slutet av varvet fick Cero sin fina röd/gula-rosett och blev BIR, med Astra som BIM (bäst i motsatt kön). Stort grattis Marie, till dig och dina fina hundar och tack för ett trevligt sällskap! 

Efteråt kunde vi slappna av lite mer. Hundarna fick varsitt grisöra och vi mötte upp med fler vänner. Det blev en trevlig eftermiddag men sen var det dags att bege sig hemåt. Alla hundarna skötte sig så fint hela dagen och jag är mest stolt över Lovis, som skrattade och hade så kul. Jag hörde inte mer än någon enstaka morrning från henne och det tycker jag är okej. Hundar har rätt att yttra sig. Hon har blivit en så duktig tjej. När vi kommer hem möts vi av en svettig och sliten Ingrid. Det är tufft att vara valpvakt  men även Ingrid var nöjd med sin dag. 

Hej på er!

På kenneln finns en Slovensky Kopov kull på 1,5 vecka och en Nederlandse Kooikerhondje kull på 1 veckas ålder. Valparna har nu börjat ta i med bakbenen och lyfter upp kroppen lite. Det går väldigt vingligt till och varar i någon enstaka sekund, sen ligger dom på sidan. Men dom försöker!  Kopovvalparna har även börjat öppna ögonen  Nu börjar det bli hundar av dom små! 

Tyvärr finns inte två av kooikervalparna hos oss längre. En av hanarna (valp nr 3) betedde sig lite annorlunda redan från början. Han kunde inte riktigt koordinera sina rörelser, tog in huvudet mot kroppen och kom ifrån sina syskon. Han hade inget problem att äta, om man hjälpte honom fram. Detta tog på min och mammas krafter. Jag spenderade väldigt mycket tid i valplådan och både jag och mamma satte väckarklocka om natten och kollade läget i valplådan. Ofta hade han kommit ifrån syskonen och behövdes läggas till. Vi pratade med andra uppfödare som varit med om något liknande och på deras valp hade beteendet gått över. Vi hoppades på förbättring. Jag stödmatade honom, alltså med mjölkersättning från Royal Canin, och även den lilla tjejen som föddes sist i kullen för att vara säker på att dessa två fick tillräckligt med mat. Den lilla tjej hade och har dock inget problem med att få i sig mat, det var bara för att när jag ändå stödmatade hanvalpen lite extra så kunde hon lika väl också få, för att hon skulle komma ikapp syskonen. Om ni undrar varför vi inte använde oss av Stojkas mängder av mjölk så gjorde vi faktiskt det. Vi testade att lägga hanvalpen hos Stojka, men hon tyckte nog inte att det var en lika bra ide som vi. Hon gick med på att mata så länge vi var där men om vi gick flyttade hon sig ifrån valpen och hon ville inte heller tvätta honom. När vi tog upp honom till Roxy igen tyckte hon att han luktade konstigt. Så kunde vi inte hålla på, så vi övergav den iden. Sen började jag även stödmata en tikvalp (valp nr 2) som började tappa lite vikt. Detta trots att hon sög på väldigt bra. Hanvalpen och lilltjejen höll sin viktkurva ganska bra, men tikvalpen tappade fortfarande vikt. Detta gjorde mig orolig, hon sög på väldigt bra och tycktes få i sig mycket mat men tappade ändå vikt. Det var på lördagen, dagen efter födseln, som jag upptäckte att hon tappade vikt, och det snabbt. På söndagen ringde mamma två veterinärer. Båda misstänkte gomspalt. Det är den vanligaste missbildningen på hund, och även på människa (om inte vanligast där också). Gomspalt innebär att det är öppet mellan munhålan och näshålan. Alltså är detta ett enda ytrymme och gommen är inte sluten. Det innebär att hur mycket valpen än suger så får den inte i sig någon näring eftersom den inte kan suga ordentligt. Mjölken bubblar även upp genom näsan. Och det stämde. När vi tittade i munnen på henne så fanns där mycket riktigt en öppning.

 
Detta är gomspalt. Som ni ser är gommen inte sluten. Det kanske är intressant för några av er att se.

Det hade även kommit "rosslande" ljud från henne och bubblor ur näsan. Detta gjorde mig jätteledsen. Hon föddes som en av dom största valparna i kullen, och dog som den minsta. Hon bara tynade bort och det fanns inget vi kunde göra. Gomspalt går inte att rädda. Det kändes hemskt att inte kunna göra något. Hanvalpen gjorde mig inte lika ledsen, jag var beredd på att han inte gick att rädda. Mamma tog honom till veterinären på måndagen och där fick han somna in, beteendet hade inte förbättrats och skulle inte heller göra det. Det kan bero på att han fått för lite syre under fostertiden. När vi fick svar från fler uppfödare som varit med om detta, så hade inte dom valparna heller gått att rädda. Det är sånt som händer ibland, speciellt i stora kullar. De övriga valparna mår bara bra. Hade dock önskat att lilltjejen ökade mer i vikt men hon kommer ikapp. Anledningen till att vi inte misstänkte gomspalt från början är att vi aldrig haft det innan, trots att det är så vanligt. En del uppfödare till och med kollar efter denna missbildning direkt vid födseln. Det kan vara att tänka på i framtiden. Det är alltså inget ärftligt och kan dyka upp var som helt. Dessa valparna hade bara dubbel otur, får hoppas resten av kullen har dubbel tur då. Både Roxy har Chris har valpar sedan tidigare och dom har utvecklats jättebra. Det är många som är intresserade av valparna och hör av sig! Det är kul!

Imorgon ska Tammie (vår Golden Retriever) på jakt! Av änder alltså. Hon har redan varit på två stycken denna veckan. Tammie älskar det, det finns inget roligare säger hon. Hon hoppar på bakbenen av glädje när mamma tar på sig visselpipan.

Ni får ha en fortsatt trevlig helg!
Avslutar med en bild på Mia. Hon är snart två år gammal och en av Roxys döttrar i den förra kullen och vår fodertik!
 
Mia har ett underbart temperament och är otroligt välbyggt. Hon kunde haft mer färg på kroppen, men hon är väldigt snygg i övrigt. Lång fin päls. Vi var på kooikerträff nu i september, och av alla kooikrar var Mia den med mest svart behäng från öronen. Hon hade tom mer än hanarna

//Felicia